Indielåten som blev omtyckt hejaramsa
The White Stripes låt Seven Nation Army lever vidare på världens idrottsläktare.
Lyssna: "Baskagge är det som får folk att röra på sig"
En rocklåt från 2003 fortsätter att ta nya generationer av fotbollsfans med storm. Kulturnytt har tagit reda på hur allt började.
Fotbolls-VM i Ryssland har nått halvvägs och åskådarna fortsätter skandera ut ramsor för att lyfta fram lagen till guldet. Många texter har specifika budskap, men det finns också ramsor som saknar ord och som fyller arenorna oavsett vilka som står på planen.
Den kanske allra största hade från början inget att göra med idrott, utan härstammar från ett riff i den amerikanska garagerocken.
För 15 år sedan släppte indieduon The White Stripes albumet "Elephant", med en öppningslåt som skulle komma att bli legendarisk.
"Seven Nation Army" vann en grammy för bästa rocklåt, har spelats 386 miljoner gånger på Spotify och finns att hitta i streamingtjänstens lista över de 500 mest spelade låtarna någonsin.
Men hur kommer det sig egentligen att en indielåt erövrat världens idrottsarenor?
Vi måste backa tillbaka till 2004 när belgiska Club Brügge KV skulle möta AC Milan i Champions League. Enligt historien ska några supportrar hört låten på en bar och sedan glatt gått i väg skrålandes till matchens läktare.
Fenomenet växte och när italienska storklubben Roma kom på besök till Brügge nästa år sade anfallsstjärnan Francesco Totti i en intervju att han omöjligen kunde få ut låtens "Po po po po pooo po" ur sitt huvud.
Till VM 2006 hade de italienska fansen krokat i stjärnans ord och låten blev där och då Italiens inofficiella soundtrack i fotbollssammanhang.
Sedan dess hörs den på läktare oavsett sport: hockey, fotboll, basket, baseboll. Den spelades i arenornas PA-system varje match under fotbolls-EM 2008, 2012 och 2016.
Till och med världens just nu främste dartspelare, Michael van Gerwen, har låten som ingångsmusik innan sina matcher.
Behshad Ashnai är låtskrivare och jobbar som lärare i ljudteknik och låtskrivande på SAE Institute i Solna. Han har inte svårt att förstå varför låten slagit igenom på läktarna.
– Den har ju en väldigt organisk progression. Det händer nya saker hela tiden, säger Behshad Ashnai och fortsätter:
– Baskagge är det som brukar få folk att röra sig i rummet skulle jag säga. Sedan använder de samma melodi, men med olika element som gör att man aldrig blir less på den.
Vad är det starkaste med låten skulle du säga?
– Riffet är det absolut starkaste och hur de väljer att presentera det genom hela låten. Det svåraste med att skapa musik är egentligen att hitta den där enkelheten och verkligen tro på den, säger han.