ICC bör respekteras men också diskuteras

Internationella Brottsmålsdomstolen är en ny betydelsefull institution i den internationella rättsordning som har har vuxit fram sedan andra världskriget. Grundad 2002 som en oberoende domstol inom ramen för FN-systemet, efter att särskilda domstolar inrättats för mänsklighetsbrott i det tidigare Jugoslavien och Rwanda, har den en hög internationell status. 

Dess syften är viktiga och den bör som domstol stå fri från det politiska maktspel som präglar FN med dess övervikt av diktaturer och bristfälliga demokratier. Uppgiften att döma i brott mot mänskligheten ger domstolen en politiskt laddad uppgift som måste hanteras med både oberoende och varsamhet. 

Domstolen förtjänar genom sitt uppdrag respekt men den kan inte stå fri från en granskning och debatt som handlar om den verkligen står oberoende från de politiska maktförhållanden som präglar FN-systemet i övrigt. Omsorgen om domstolens särskilda roll förutsätter en kritisk granskning av dess agerande. 

Den arresteringsorder som domstolen utfärdat mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den tidigare israeliska försvarsministern Yoav Gallant samtidigt som en sannolikt död Hamas-ledare Mohammed Diab Ibrahim Al-Masri väcker därför frågor. 

En sådan mer grundläggande fråga är hur det kan komma sig att man utfärdar arresteringsordern som om den är tänkt att balanseras politiskt? Om det är syftet har man lämnat den juridiska utgångspunkten. 

En annan är hur man tänker när man söker balansera en arresteringsorder mot en ledare för en terroristorganisation som har som uppsåt att mörda och utplåna judar – manifesterad i en lång tids terror och bland annat i massakern den 7 oktober 2023 – med två demokratiskt valda företrädare för en demokrati. Orsaken till Israels militära aktion är den terror och de hot om utplåning som Hamas med stöd av Iran riktar mot Israel. Proportionaliteten i Israels krigföring mot Hamas måste bedömas mot detta. Hamas planer på folkmord, det vill säga att utplåna staten Israel och dess invånare, var utgångspunkten för massakern, är uppenbart i strid mot all folkrätt och oproportionerlig i dess fulla bemärkelse. 

Det är mot denna bakgrund Israels försvarskrig måste ställas. Det är därför anmärkningsvärt att domstolen inte diskuterar frågan om proportionalitet utgående från staten Israels rätt att försvara sig mot en fiende som har det oproportionerliga målet att utplåna stat och folk. Den strävan har entydigt kommit till uttryck i Hamas politiska mål, i återkommande krigshandlingar, terror och massakern den 7 oktober 2023. 

Israels strävanden att eliminera terrororganisationens förmåga att attackera Israel och civila mål – och proportionaliteten i denna krigföring –  måste därför ställas mot Hamas oproportionerliga avsikt att utplåna Israel. Domstolen diskuterar heller inte proportionaliteten i krigföringen mot Hamas sett mot bakgrund av att Hamas för kriget bland civila i bostadsområden, skolor och sjukhus. 

Den militära högnivågrupp som på plats studerade krigföringen och rapporterade till ICC konstaterade att de inte kunde finna annat än att krigföringen – med alla de brutala konsekvenser som följer av ett krig – var proportionell och varnade för att en annan bedömning skulle underminera demokratiska nationers möjlighet att agera mot fiender som Hamas.

Om det är så att krigsbrott har begåtts är det i första hand inom ramen för den den israeliska rättsstaten och den israeliska krigsmakten som det ansvaret finns och det är ett ansvar som utövas. 

Oavsett hur man bedömer detta, och det gör inte domstolen, är det svårt att  hävda att regeringsföreträdare är ansvariga för eventuella krigsbrott på slagfältet. Självfallet kan man ha en uppfattning om det korrekta eller rimliga med den omfattning av krigföringen som Israel använder sig av men då måste man också väga in hur Hamas agerar, grupperar sig och genomför sin krigföring. Det har domstolen heller inte gjort. Den hävdar heller inte att den israeliska regeringen har uppmanat till krigsbrott, i grunden kan den heller inte peka på att krigsbrott av det slag den har att bedöma har begåtts. 

Ett tyvärr högst tänkbart alternativ till att man har velat balansera arresteringsordern mot Hamas med att utfärda den också mot två israeliska regeringsföreträdare är att det är tvärtom, att man egentligen av politiska skäl ville utfärda den mot Israel men valde att balansera detta genom att utpeka en enskild Hamas-företrädare, som dessutom inte anses vara i livet längre. 

I så fall är arresteringsordern uppenbarligen driven av politiska skäl av motsvarande slag som under lång tid har präglat FN:s generalförsamling i dess otaliga deklarationer riktade mot Israel samtidigt som den tiger inför de diktaturer som härskar i Mellanöstern. Om det är så har ICC underminerat sin egen status och den respekt som institutionen bör förtjäna. 

Det samma gäller om balanseringen gjorts även i den andra riktningen, om en arresteringsorder utfärdades mot företrädare för den israeliska regeringens företrädare för att politiskt balansera arresteringsordern mot en Hamas-företrädare. 

I båda versionerna väcker detta frågor om ICC och dess juridiska opartiskhet. 

Men frågorna måste sträcka sig längre än så. Om domstolen vill agera mot Hamas terror och kontinuerliga krigsbrott och dess brutalitet mot sina undersåter liksom anställandet av massakern den 7 oktober samt det övergripande hotet om att utplåna judar och staten Israel, så finns det flera levande och högt uppsatta Hamasledare i Quatar och i Turkiet som man inte efterfrågat. Eftersom dessa ledare haft en direkt roll i planeringen av massakern den 7 oktober liksom i terroraktioner som pågått under lång tid samt i förtrycket av palestinier är det anmärkningsvärt att man inte agerar mot dessa. 

Det samma kan sägas om Hizbollahs ledare och dess uppdragsgivare, det Iranska revolutionära gardet som i sin tur står under ledning av Irans högsta ledning. Hizbollah har i strid med ingångna internationella avtal beslutade under FN´s regi ockuperat delar av södra Libanon och därifrån fört krig mot Israel riktat mot civila mål. 

Irans högsta ledning bärs i sin tur upp av ett ständigt pågående brott mot mänskligheten iform av brutalt förtryck och mördande av oliktänkande eller människor med för regimen avvikande tro, politik eller sexuell läggning förutom att kvinnor systematiskt berövas sina mänskliga rättigheter. Iran ansvarar för de vapen och finanser som gör det möjligt för Hizbollah, Hamas och Huthi-rebellerna att bedriva krig i strid med krigets lagar och mot internationell rätt. Här har skett och sker en lång rad uppenbara och oprovocerade brott mot krigets lagar. 

Dessa frågor kan i och för sig också utsträckas till domstolens passivitet t inför den syriske diktatorn Assads massmördande av uppemot en miljon syrier från 2015 och framåt, med stöd av det ryska flygvapnet. 

Om domstolen anser krigsbrott mot egna undersåtar är acceptabelt, eller bara ställer sig passiv,  medan man  istället agerar mot krigshandlingar  som utgör ett försvar mot en terrorrörelse som uttalat vill genomföra folkmord har man gått lång bort från det syfte man grundades för. 

Det kan säkert finnas skäl att kritisera Israel för hur man genomför kriget mot Hamas, om man inte tar tillräcklig hänsyn till civilbefolkning eller om man inte ger civilbefolkningen tillräcklig tillgång till mat och sjukvård. 

Det finns mycket som tyder på att man borde ha gjort mer för att skydda civilbefolkningen men det är en relativ fråga som inte har ett absolut svar. Det är nämligen svårt att bedöma de förhållanden som skapas av Hamas när man aktivt söker skydd bland civila. Det faktum att man sannolikt kunde gjort mer för att skydda civila innebär dock inte att krigsbrott har begåtts. Det finns däremot självfallet skäl av samma slag som i varje krig att pröva frågan om den israeliska krigföringen har genomförts enligt krigets lagar.  Den bedömningen kan inte domstolen göra eftersom man inte har undersökt de olika misstänkta eller påstådda krigsbrott som det i så fall skulle gälla. 

Oavsett hur man bedömt dessa frågor väcks ytterligare ett frågetecken av att man utfärdar arresteringsordern inte bara mot Netanyahu också mot den tidigare försvarsministern Yoav Gallant, som var kritisk till hur kriget fördes och därför avgick. Det tyder än mer på att det är ett politiskt ställningstagande mot Israels försvarskrig mot Hamas som sådant. 

Det finns många skäl att kritisera Benjamin Netanyahu för hur han leder Israel och hur han valt att föra kriget. Men att därifrån hävda att Israels krigföring mot Hamas i Gaza är ett brott mot mänskligheten är ett mycket långt steg som ICC inte har någon grund för. Det är ingen saklig grund att utgå från uppskattningar av antalet civila som drabbats och att hävda att detta är Israels och inte Hamas ansvar. 

Kanske är det så att ICC har påverkats av de propagandapåståenden om folkmord som regelbundet kastas mot Israel, ibland för att relativisera vad folkmord och vad Förintelsen var och ibland för att demonisera Israel. 

Det är dock uppenbart att oavsett de många tragedierna så är det inte folkmord därför att så många civila har drabbats och förlorat livet. Det finns ingen politisk vilja att utrota eller eliminera palestinier eller palestinskt liv. Det krig som nu pågår utlöstes inte av något annat än Hamas massaker, som däremot skedde i syfte att döda judar. De som dött och skadats i detta krig är alldeles för många, palestinier liksom israeler, men folkmord är det inte. Ett sådant bygger på viljan och det medvetna uppsåtet att utplåna ett helt folk och dess identitet.

Den viljan och det agerandet finns vare sig gentemot palestinier i Gaza eller på Västbanken, och uppenbart inte i Israel där palestinier som är medborgare i landet har rösträtt och en frihet som aldrig har funnits under Hamas styre eller ens under den Palestinska myndighetens. 

Frågan är hur ICC anser att ett krig mot en angripare som vill utplåna ett folk ska föras. Ska det föras? Finns det inte till och med en skyldighet att ingripa mot den som vill begå folkmord? Förutom varje stats odiskutabla rätt att försvara sig mot angrepp? 

Är det domstolens uppfattning att Hamas vilja att offra sina civila undersåtar faller på den israeliska arméns ansvar? Hur kan man blanda samman, och vilja balansera,  en demokratisk rättsstats företrädare med en bannlyst terrorganisations ledare som direkt beordrat genomförande av en massaker som ett led i det folkmord man strävar efter?

ICC borde ha agerat för att säkra sitt oberoende och respekten för sin institution, inte sökt balansera en terrororganisations ledare med en demokratis regering.