Har vi inte lärt oss mer om judehatet?
Smedjan, publicerad den 27 januari 2024
ika självklart som det är att kunna kritisera Israels regering utan att anklagas för antisemitism, lika uppenbart är det att en kritik som drivs av hat mot Israel och judar är ett utslag av antisemitism.
Det är lätt att se, och för de flesta självklart att ta avstånd från, den öppna och uttalade antisemitismen. Men alltför många politiker och opinionsbildare har dragits med i en agenda där hatet mot Israel är viktigare än den kritiska debatten om ett tragiskt krig och dess offer.
Massakern den 7 oktober 2023 utlöste skamligt nog direkt på dagen en våg av hat runt om i världen. Denna nya antisemitism drog in i även i vårt land. Den ledde förvisso till reaktioner, men betydligt mildare än de fördömanden som därefter riktades mot Israel direkt efter krigets början.
Ett skäl till detta var att det var många som av politiska skäl ville likställa denna hotfulla antisemitism med den skambelagda antisemitism som vi tidigare sett i olika hörn av det svenska samhället. Från de kommunalpolitiker i Malmö som ville lägga ansvaret för hatet mot judar på dem själva till enskilda företrädare för Sverigedemokraterna. Det fördunklade allvaret i att det nu finns människor i Sverige som jublar när oskyldiga mördas, som kräver död åt judar och att staten Israel skulle utplånas.
En stor del av hatets paroller mot judar och Israel ursäktades med att man måste kunna kritisera Israel, samtidigt som motsvarande hatfyllda reaktioner inte riktas mot Iran, Hamas och Hizbollah, som har utplånandet av landet Israel som sitt mål.
Det är förvisso legitimt att kritisera den israeliska krigföringen, det görs också i Israel, men en sådan kritik blir inte rimlig om den inte sätts i det sammanhang som skapats av Hamas. När Israel, i enlighet med folkrätten, slog tillbaka mot terrorns krafter framställdes det i debatten som att det var Israel som eskalerade eller rent av startade konflikten. Genom att bortse från att Hamas bröt vapenvilan, startade kriget och medvetet för kriget bland civila läggs skulden för krigets offer ständigt på Israel, som om det beror på judisk ondska.
Dolt bakom kritik mot Israel har vi därför sett en flodvåg av hat som riktar sig mot Israel, israeliska medborgare och judar, med krav på bojkotter och blockader mot alla de som har någon anknytning till Mellanösterns enda demokrati.
Det har gjort vårt samhälle osäkert och judar i vårt land otrygga. Judiska föräldrar är tveksamma om de kan låta barnen gå till skolan. Judar i Sverige är osäkra om de vågar bära judiska symboler, eller snarare säkra på att inte göra det.
Att det handlar om antisemitism är otvistligt när Israel framställs som ett land och ett folk som överlagt dödar civila och bombar sjukhus och skolor utan anledning, trots att det är väl känt att det är platser som används av Hamas för krigföring och för ledning av kriget.
Redan från allra första början byggde kritiken på uppfattningen att Israel skulle fördömas för en ondskefull inriktning av sin krigföring. När ett sjukhus i Gaza dagen efter krigets utbrott drabbades av missiler anklagades Israel direkt, trots att det sedan visade sig att det var en misslyckad missilavfyrning från Islamiska Jihads installationer intill sjukhuset. Utgångspunkten var att Israel skulle fördömas.
I samband med frigivningen av tre kvinnliga gisslan som under förnedrande former överlämnades till Röda Korset såg vi också hur Hamas milis uppträdde uniformerat bland civila och hur åter andra civilklädda bar vapen som soldater. En hel värld borde riktat sitt fördömande av hur gisslan i sin helhet behandlas och det organiserade hat som tre svårt plågade kvinnor utsattes för, i en civil miljö men helt dominerad av uniformerade och civilklädda soldater. Men det är inte Hamas som fördöms. Tvärtom välkomnar politiska ledare i Sverige frisläppandet av hundratals fängslade terrorister som lovar nya terrordåd mot judar, av det slag som ledde till att gisslan togs. Det blir i stället Israel som fördöms.
Det finns en demonisering av Israel i detta som inte följer av den kritik som kan riktas mot varje land som bedriver krig. Israel tillskrivs ondskefulla syften, att man vill döda civila. Den demoniseringen som kommer ur påståendet om ondskefulla och inhumana avsikter kommer ur en antisemitisk tradition. Det yttersta uttrycket för detta är att Israel plötsligt utan någon legal grund anklagas för folkmord.
Det är att vända Förintelsens folkmord till anklagelser mot det folk som utsattes för det. Men oavsett hur man ser på den israeliska krigföringen eller Hamas strategi att använda civila som sköldar, så finns det inget som ger grund för att framställa krigets tragedier som folkmord. Det finns ingen ansvarig som vill utplåna vare sig det palestinska folket eller den palestinska nationen. Det är Hamas man vill eliminera.
I Israel lever palestinier som medborgare i en demokrati. På Västbanken lever palestinier i ett ockuperat område men likväl med demokratiska rättigheter inom ramen för den palestinska myndigheten, under en ockupation där Israel förvisso har underminerat tvåstatsbildningens möjligheter genom att tillåta illegala bosättningar, men där det inte finns något mål att utplåna palestinier eller deras möjlighet att forma sina samhällen.
När begreppet folkmord används är det inte för att värna offren av kriget. Folkmordsbegreppet används för att väcka hat mot Israel i skydd av det som kallas kritik. Det är en agenda som drivs av antisemitism och som tyvärr har dragit med sig fler än de som jublade dagarna efter massakern.
Det faktum att så många har drivits med i denna malström är en framgång för antisemitismen. Mer än så har vi inte lärt oss. En dag som denna borde vara en ny början.
Gunnar Hökmark är bland annat ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker för Moderaterna.