När jag går ut från psykiatrihuset för att snart lämna min roll som patient vänder jag mig om. Inte för att peka långfinger, utan för att minnas de eldsjälar som kämpar för framtiden och för det fantastiska bemötande från majoriteten av vårdpersonalen. Tack vare dem lever jag, skriver Disa Axelsson.
