Pressen ökar på de andra sju
Det var höga förväntningar på Ulf Kristerssons jungfrutal i Almedalen ikväll. Är man statsministerkandidat ökar kraven. Och på första parkett satt Carl Bildt, Bo Lundgren, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Själv hyste jag inför talet farhågor för att det skulle bli alltför mycket av blåa batonger. Och visst talade han om att folk som begår brott ska låsas in ”länge” och ”mycket länge”, samt torgförde vistelseförbud och dubbla straff. Men satt i sitt sammanhang fanns en viktig förklaring om vad repressionen ytterst syftar till; att skydda oskyldiga människors frihet.
Och ofriheten kommer i olika skepnader. Inom loppet av den första kvarten tecknades åtskilliga mörka moln; informationskrigföringen från Ryssland med förväntade påverkansförsök på valet i höst, nazisters och hatares våldsbejakande retorik, hoten mot oliktänkande liksom organiserad kriminalitet och våldsskjutningar.
För många svenskar är det här blott tidningsrubriker, även om det är realiteter. Inte sällan handlar våldsskjutningarna om gänguppgörelser i socialt utsatta områden, och det är inte alla som känner någon som är inblandad. På flera sjukhus måste akutmottagningarna spärras av med polismakt eftersom det uppstår hotfulla situationer när personalen ska ta om hand de sårade. Men det är få som ser det i verkligheten, och därför blir reaktionen ibland från vissa att det målar en alltför svart bild av Sverige – lite av attityden ”ja själv har jag ju aldrig sett det där”.
Men för andra, som har varit i närheten av våldet, kanske som hade oturen att befinna sig just där det hände, eller lever i en miljö där det är vardagsmat, är sannolikt moderatledarens tal vara välkommet. För om vi menar allvar med talet om jämlikhet och jämställdhet, allas lika chanser och möjligheter, då behöver den grundläggande friheten garanteras invånarna oavsett vilka kvarter de bor i. Här har det offentliga Sverige under lång tid accepterat – inte i retorik men väl i praktik – avgrundsdjupa klassklyftor. Polisens återkommande rapport om utsatta områden i Sverige är ett skriande bevis på det.
Det var ett bra tal, på många sätt. Innehållsligt stringent, ideologiskt tydligt och framfört med trovärdighet och balans. Pressen ökar på de återstående sju. Själv har jag varit i Almedalen i snart två decennier och hört åtskilliga partiledartal. Det är alltid spännande att lyssna, eftersom det blir en sådan illustration till hur idé, parti och person hänger ihop. Ibland fungerar det, ibland känns det inte som att det bär. Ulf Kristerssons tal gjorde trovärdigt ett ledarskap som både är förankrat och närvarande.
En viktig markering i talet var visavi Sverigedemokraterna. I ett läge där SD hypotetiskt skulle kunna bära nyckeln till en moderatledd regering och enskilda företrädare och en hel del väljare redan har gått över partigränsen, behöver korten vara öppna och beskeden tydliga. Det finns förstås en mängd tänkbara eftervalsscenarier som varken Ulf Kristersson eller någon av de andra partiledarna kan svara på idag hur de skulle ställa sig till, men den innehållsliga markeringen är långt viktigare. Och där fanns argument att tillgå för den som undrar varför moderater inte kan bilda regering med sverigedemokrater: den ekonomiska politiken, synen på EU och Nato, den endimensionella analysen av invandringen och synen på Ryssland.
Eric Rosén, chefredaktör för Politism.se twittrade att ”Kristerssons redovisning om SD:s förfärlighet känns lika riktad till egna partikamrater som till väljarna.” Visst, så är det ju med alla Almedalstal; de är först och främst till för de egna, och i en tid då vänsterblocket som Rosén själv tillhör gör allt för att försöka knuffa in M och SD i samma ringhörna, behöver sakförhållandena tydliggöras. Det gjorde Kristersson, men påpekade också det som också behöver påminnas om: ”Inget parti är felfritt och ibland säger folk dumheter. Men inte i något annat parti säger så många så ofta så horribla saker.”
Han nämnde visserligen inte den skånska (numera f d) SD-märkta kommunpolitiker tillika nämndeman som för tre år sedan undrade på Facebook: ”Kan ingen ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta!”. Det finns många andra exempel att ta av, bland annat det kongressombud som på senaste partikongressen försökte förklara skillnaden mellan en muslim och en människa. Jimmie Åkesson må vara en begåvad retoriker och skicklig kommunikatör, men de återkommande härdsmältorna hos partikollegorna går liksom inte att bortse ifrån.
I SvD:s tält i Almedalen i eftermiddags ledde SvD:s Louise Andrén Meiton en debatt mellan Anders Lindberg på Aftonbladet och mig. Temat var det inte helt oväntade ”hur går det i valet – och vad händer sedan?”. I uppgift på scenen fick vi, halvt på lek, halvt på allvar, tippa resultatet för de nuvarande tre största partierna, S, M och SD. Jag avskyr egentligen sådana gissningar, eftersom de utgår från ögonblickskänslan (även om man har all tänkbar statistik), bara kan slå fel och dessutom riskerar att bli självuppfyllande, men tippade under vånda ett S på 22 procent, ett SD på 22 och ett M på 23 procent. Efter kvällens tal är jag benägen att dra upp resultatet för M några snäpp.