Socialdemokraterna förmår inte hålla gränsen mot antisemitism och extremism

Det finns bara ett parti som under lång tid har tillåtit antisemitismen att slå läger inom den egna organisationen. Bara ett parti där en ungdomsorganisation har blivit övertagen av antisemitism och homofobi. Bara ett parti där en ledande företrädare har … Continue reading →

Det finns bara ett parti som under lång tid har tillåtit antisemitismen att slå läger inom den egna organisationen. Bara ett parti där en ungdomsorganisation har blivit övertagen av antisemitism och homofobi. Bara ett parti där en ledande företrädare har fått fler ledande uppdrag efter att ha förklarat att ”det är judarnas ansvar” att judar förföljs. Bara ett parti där antisemitiska sånger framsjungs under de gemensamma demonstrationerna. Bara ett parti där en sidoorganisation har slutit samarbetsavtal med en rörelse nära anknuten till ett religiöst brödraskap som hyllar religiös diktatur.

Bara ett parti som i sin utrikespolitik sätter politisk aktivism mot en hotad demokrati och judisk stat före kritik mot diktaturens krafter. Krafter som legitimerar terror, förtrycker, mördar och torterar sina medborgare och som bärs upp av en antisemitism som handlar om att utplåna judar.

Det är, ska sägas, ett parti som är tydligt mot antisemitismen och dess krafter. Men förmågan att dra gränsen mot antisemitism saknas likväl. Ledningens tystnad mot de antisemitiska krafter som återkommande dyker upp i den egna organisationen står inte i proportion till de utfall mot extremism som man anser sig kunna se på andra håll i det svenska samhället.

Samtidigt finns det bara ett parti som ända in i vår tid har hyllat diktaturens regimer och blundat för deras våld och mördande. Bara ett parti som fortsatt hyllar regimer på vägen mot den totalitära diktaturen. Bara ett parti som i Europa samarbetar med diktaturregimernas arvtagare, där inga ursäkter ges utan bara krav på återgång. Där den stora terrorns inledning i Sovjetunionen hyllas som ”den ärorika revolutionen”. Bara ett parti som återkommande demonstrerar och kampanjar med våldshyllande systerrörelser.

Det förvånar mig ständigt att dessa två elefanter står mitt i rummet utan att mötas av den kritiska granskning de förtjänar. Den ena i form av ett parti som bara med läpparna bekänner sig till demokratin, den andra ett parti som i tysthet tolererar eller blundar för antisemitism i det egna partiet. Dessa två partier borde mötas av en kritisk granskning, men i stället tillåter mediesverige dem att sätta agendan genom att anklaga demokratiska partier för att öppna dörren för extremism, nazism, och antisemitism.

I det svenska medieetablissemanget framställs dessa två partier som avgörande för att värna demokratin och dra en gräns mot extremism. Det ena som lite chict radikalt i sin revolutionära retorik, som om det inte finns allvar i kraven på att socialisera allt ägande. Det andra som, mer än andra, en garant för individens rätt och för demokratin oavsett krav på socialisering och inskränkt valfrihet.

Det var en liknande logik som låg bakom decemberöverenskommelsen, som var till för att motverka att valresultatet ledde till en annan regering än den socialdemokratiska. Annars väntade kring hörnet en väg mot fascism, nazism och antisemitism, enligt dem som ville måla upp en monsterbild av det svenska samhället.

Kanske är det för att en stor del av de som skriver har sina rötter till vänster, kanske för att de lever i föreställningen att radikalitet och progressivitet förutsätter att vänster ska ursäktas oavsett politikens innehåll och konsekvenser eller kanske för att många av deras kolleger har sin bakgrund i vänsterns rörelser. Kanske är det för att man inte vill se ett mönster som slår sönder den egna tanken, som man låst sig vid, att bara en vänsterregering kan skydda Sverige från att öppna dörren för fascismen.

Det är fullkomligt befängt av flera skäl. Allra mest för att Sverige inte är ett land där fascismen står för dörren. Denna brunmålning är ett uttryck för ett elitistiskt förakt för det svenska samhället och för medborgarna i vårt land.

Det är allvarligt också eftersom attacker där oppositionen utmålas som fascistisk har varit en metod som präglat makthavare i andra länder långt bortom den svenska demokratins självklara respekt för varandra. I sina värsta former har den motiverat inskränkningar av demokratin och attacker mot länders suveränitet.

Och det är verklighetsfrånvänt, eftersom alliansens partier genomgående varit de tydligaste mot varje form av antisemitism och mot den ensidiga kritiken av Israel. Vart och ett av de fyra allianspartierna har sina rötter djupt förankrade i de liberala värdena om individens odelbara rätt och det öppna samhällets självklara överlägsenhet. Där finns inte ett spår av den kollektivism som bryter ner individens rätt och ger staten makt att styra över samhället i sin helhet.

Det är desto mer anmärkningsvärt eftersom antisemitismen i vårt land har kommit att förknippas med det internationella rykte som Malmö har som antisemitisk stad. Vår tredje största stad, inte en liten kommun någonstans utan en av våra riksstäder, som det hette förr.

Det går inte att förklara hur djupt antisemitismen har satt sig i denna stad utan att relatera det till det parti som har styrt staden i decennier. Ett parti som har haft företrädare som ursäktat antisemitismen och som har förklarat att den är judarnas fel, som har agerat för att blockera Israels deltagande i arrangemang i staden just på grund av den antisemitiska kritiken, som går i demonstrationståg som skanderar hatet och som i tysthet låtit ungdomsorganisationen utveckla antisemitism. Ett parti med kommunfullmäktigeledamöter som utvecklar antisemitiska konspirationsteorier. Som konstaterar att antisemitiska sånger sjungits länge inom SSU, som om det gör sångerna bättre.

Den socialdemokratiska partiledningens tystnad och passivitet är skamlig. Ja, jag vet att Stefan Löfven, liksom för ett år sedan, sagt att det är oacceptabelt, men där stannar kritiken och den saknar varje proportion till hur man hade reagerat i varje annat parti.

Genom sin tystlåtenhet och underlåtenhet till handling tillåter man antisemitismen att vara en del av socialdemokratins Malmö. Så har det också varit under flera år. Med antisionistiska stridssånger som man enligt egen utsago alltid har sjungit i SSU. Det handlar inte om ett enskilt övertramp, inte om enskilda personer eller om en händelse som har hanterats. Det handlar om något som inte har hanterats och därmed tillåtits bli till en politisk verklighet.

Det är allvarligt för socialdemokraterna som parti, som därmed tar på sig ett ansvar för något som aldrig borde tillåtas i ett normalt parti. Än mindre ett regeringsparti. Det är inte ett ytterkantsparti vi talar om utan Sveriges största. Det gör det allvarligt för hela det svenska samhället, liksom att detta är sammankopplat med utvecklingen i Sveriges största stad.

Utvecklingen av antisemitism i brittiska Labour är ett exempel på vad som händer.

Normaliseringen av samarbete med Vänsterpartiet och tystnaden inför deras totalitära samhällssyn är ett annat exempel på en utveckling där dagens socialdemokratiska ledning inte förmår hålla gränserna rena.

Tystnaden är skamlig och skadar vårt land. Att den bottnar i en cynisk maktanalys – och kan förstås på det viset – underminerar viktiga värden för demokratin. Socialdemokraternas brösttoner mot andra partier, där inget av detta finns och aldrig skulle tillåtas, är ett avancerat hyckleri.

Det som är oförståeligt är hur flera liberala ledarskribenter, som intensivt propagerar för att socialdemokrater ska leda landet i kampen mot extremism och fascism, blundar inför socialdemokraternas hantering av existerande antisemitism i den egna organisationen. Passiviteten har konsekvenser för den vardagliga verkligheten i en av Sveriges största städer men också för vårt land i sin helhet.

Just i Malmö finns det gott om dem som säger sig föredra socialdemokrater för att värna liberala värden. De har antisemitismen bokstavligen framför sina ögon. De ser hur den har tagit plats inom socialdemokratiska organisationer, men de säger inget. De talar djupt och engagerat om nazismen på 1930-talet och de målar upp fantasifoster av att dörren öppnas för antisemitistiska krafter om en alliansregering formas, något så ytligt att det blir enfaldigt.

Men de ser inte antisemitismen i det regeringsparti de hyllar, trots att den är uppenbar i den stad som lever i. De ser heller inte det totalitära samhälle som följer av en politik där allt ägande socialiseras. De har satt sin politiska föreställningsvärld före den verklighet de själva lever i. Det är vare sig hedrande eller liberalt.