En valdebatt som brunmålar politiska motståndare underminerar demokratin

Sverigedemokraterna bedriver i Stockholms tunnelbana en osmaklig kampanj, kanske även på andra ställen. Den hävdar att socialdemokraterna nu, än en gång menar man, försöker hjäpa Tyskland ta över Europa. Anspelningen är på andra världskriget och antyder att socialdemokraterna då hjälpte Nazityskland ta över Europa. Det är osant, genuint otrevligt, osmakligt och farligt.

För det första försöker SD likställa dagens Tyskland med Nazityskland. Då har man förträngt vad Nazityskland var, och det gör tyvärr många SD-företrädare. Det är ett hån mot nazismens alla offer, och ett skamligt förminskande av det förtryck och den tragedi som följde i nazismens spår.

För det andra förställer man fullständigt bilden av dagens Tyskland. Tyskland är ett av Europas mest stabila demokratiska länder.

För det tredje finns det ingen som vill att Tyskland ska ta över Europa. Det gäller inte minst Tyskland.

För det fjärde kan man kritisera socialdemokratisk politik för mycket men socialdemokraterna är inte ett parti som vare sig i det fördolda eller på något annat sätt vill överlämna makten över Europa till någon med de antydningar som SD vill göra och de har inte tidigare försökt göra det. Jag är en stark kritiker av socialdemokratisk utrikespolitik men de vill sannerligen inte att man i det fördolda ska låta ett Tyskland, som SD länkar till 1930-talet,  styra Europa. SD sysslar med en brunmålning som underminerar viktiga begrepp och förvrider både svensk och europeisk historia. Det är farligt.

Problemet är att när socialdemokraternas Morgan Johansson svarar på denna obehagliga kampanj brunmålar han tillbaka i samma lergrop. Han menar att det är samma propaganda som Goebbels drev. Då förstår man fortfarande inte vad Nazityskland, Goebbels, Göring och Hitler var, om man använder dem som tillhyggen i den svenska debatten.

Och här finns ett större problem. Förväntningarna på SD är inte höga, inte minst när det gäller ton och form i den politiska debatten. Men det är allvarligt när Sveriges största parti och regeringsparti kliver ner på samma nivå som ett populistiskt parti och kallar motståndare vid nazismens olika begrepp.

Det är ovärdigt när man bemöter SD därför att man legitimerar deras språkbruk. Men det som är värre är att man har inlett denna valrörelse, och egentligen debatten efter valet 2018 med att systematiskt utmåla motståndare som högerextrema, som politiska partier som öppnar dörren för fascism och nazism, med jämförelser från 1930-talet riktade mot både tanken på en alliansregering, mot KD och mot M.

När Stefan Löfven firade första Maj, samtidigt som Vänsterpartiet demonstrerade med sina mer direkt våldshyllande kamratrörelser och S inom sina egna tåg i Malmö sjöng sånger som inte bör sjungas i Sverige, inledde man mötet med att frammana bilden av ett Sverige som är på väg mot 1930-talet.

Löfven talade om KD och M som partier på väg att bli högerextremismens kopior, med perspektivet på ett Europa där demokratins institutioner raseras. Ett Sverige som öppnar dörren för fascism, så som man menar skedde i Tyskland på 1930-talet.

Låt mig bara säga fyra saker.

För det första. Sverige är ett stabilt demokratiskt land. Sverige har en opposition som tillhör demokratins starkaste försvar. Den är legitim och bör inte ifrågasättas som på gränsen till fascism.

Svenska folket står inte på kanten till fascism eller extremism. Om man inte kallar alla motståndare för extremister, vilket S tyvärr numera tenderar göra eller vill antyda, är antalet extremister av olika slag mycket litet i väljarkåren. De är likväl för många och en del våldsamt hotfulla. En del av detta finns inom S i Malmö och i Skåne där Löfven inte förmått hålla gränsen. Men socialdemokraterna är för den skull inte ett antisemitiskt parti.

För det andra. Socialdemokraterna är inte ett parti som går suspekta tyska ärenden. Det gjorde man inte under andra världskriget heller. Man för en politik som är värd att kritisera, det gäller Europapolitiken liksom den regeringspolitik man för. Inte minst presentationen av försvarsberedningens rapport tillsammans med just SD, V och Mp är ett exempel på en vilsenhet och oförmåga att hålla gränsen mot partier som inte bör vara med om att forma svensk säkerhetspolitik.

För det tredje, var och en som använder eller antyder nazismens begrepp som skällsord underminerar den viktiga skatt vi har i form av förståelse av ordens och begreppens betydelse. Sverigedemokraterna är, hur gärna S än vill antyda det, inte ett nazistiskt parti. Då har man inte förstått vad nazismen var. SD är ett inskränkt nationalistiskt parti, präglat av främlingsfientlighet, som vill sätta nationalismen som en kollektiv makt över individers frihet, på bekostnad av Sverige och den stolthet vi bör känna. Och vare sig KD eller M står för någon dörröppning åt detta eller för auktoritärt eller extremt styre. Det gäller även C och L, i en regering med ett, två eller alla av alliansens partier finns ingen dörr öppen åt något extremt håll.

För det fjärde, i en demokrati bör regeringen och statsministern inte söka underminera den demokratiska oppositionens legitimitet genom att antyda fascism eller att man står på kanten av att öppna upp för extremismens krafter. Då underminerar man nämligen demokratin och legitimiteten i vår egen suveränitet.