Vinst är en förutsättning för välstånd
Svensk Tidskrift, publicerad den 29 november 2024
Det är sannerligen ett uppbrott från den marknadsekonomi som genom mångfalden av företag som människor kan välja mellan och öppenheten för många människors företagande har kunnat erbjuda både välfärd och frihet. Om företag inte kan gå med vinst kommer vi inte ha några företag, annat än de som drivs av mycket rika personer eller förmögna stiftelser, och de kommer att vara ytterligt statiska.
Förbud mot vinst är en parallell till tanken på att man inte får ta ut ränta på kapital, en föreställning som har en lång historisk och mycket udda bakgrund. Så var fallet i den tidiga kristendomen och så är en rådande inställning i den muslimska världen. Samma synsätt på vinsten fanns i planekonomiernas värld. I samtliga fall har den synen lett till stagnation och i längden inte bara fattigdom utan också utarmad frihet för den enskilde att välja.
Vinsten är nämligen liksom räntan den avkastning som ägarna får på sitt kapital, som man ställt till företagets förfogande, precis som banken får ränta på det kapital som den genom lån ställt till företagets förfogande. Det är vinsten som gör nytt skapande och nya idéer möjliga att förverkliga utan att få maktens tillstånd.
Om det vore så att vinsten skapas genom sämre tjänster, genom att lura konsumenten, vore Dagens Nyheter en tidning som gjorde sin vinst genom dåligt betalda och få journalister och genom medveten ytlighet, så att en tidning med sämre kvalitet skulle ge ägarna vinst och utdelning.
Nu är det inte så, även om DN säkerligen har sina fiender som skulle hävda det, men det är inte dålig kvalitet som ger DN vinst utan höga journalistiska ambitioner och respekt för tidningens kvalitet. Det är inte alltid tidningen lyckas leva upp till detta – åratals kampanj mot privat sjukvård och friskolor är ett exempel på hur journalistiken gjort sig opinionsbildande snarare än kritiskt granskande – men det är inte ett uttryck för att man vill göra vinst genom att lura läsarna.
I det stora är DN nämligen en kvalitetstidning oavsett vilka ståndpunkter man intar på ledarsidan eller i den opinionsbildande journalistiken, som i båda delarna är en del av den fria pressens mångfald och därför har den självklara möjligheten att presentera olika perspektiv.
Föreställningen att vinst skapas genom låg kvalitet och girighet har alltid präglat vänsterns debattörer men sällan har dålig kvalitet och usla tjänster gett vinst i verkligheten. Snarare gäller det omvända, företag som inte lyckas gå med vinst misslyckas på grund av dålig kvalitet och verksamhet och lyckas heller inte utveckla verksamheten.
Så är det därför företag som går med vinst som står för god kvalitet, förnyelse, produkter och tjänster som människor vill ha. Ett skäl till att man går med vinst är att man gör det som efterfrågas bättre än andra, medan företag eller verksamheter som går med förlust antingen gör det som människor inte efterfrågar eller gör det med låg kvalitet alternativt med låg effektivitet.
Planekonomiernas företag präglades av detta, liksom ofta offentliga verksamheter som inte avkrävs effektivitet, tillmötesgående av människors olika behov och krav eftersom man styrs av mer allmänna politiska mål.
Det borde vara svårt att inte notera att även de mest trogna socialister gärna checkar in på vinstdrivande hotell med god kvalitet och undviker de som lurar gästerna, köper bilar som lever upp till kvalitativa och personliga krav istället för planekonomiernas gamla bilar, handlar livsmedel som produceras för att tillmötesgå individens olika behov och smak, för att inte tala om att vägar som produceras av vinstdrivande företag inte präglas av hål, dålig kvalitet och tar slut innan man kommer fram. Flygplanet Gripen är i likhet med moderna byggnader, avancerat specialstål eller unika grävmaskiner inte sämre för att de producerats eller byggs av privata företag som går med vinst. De är bättre för att de tvingats utveckla sig dag efter dag.
Det har däremot återkommande funnits företag som inte har kunnat leva upp till kvalitetskrav eller kundernas efterfrågan. De har antingen försvunnit eller tvingats lägga om sin verksamhet, så att de kan gå med vinst. Undantaget har ibland varit offentligt ägda företag som har kunnat täcka förlusterna med skattemedel och därför inte behövt utveckla verksamheten. Planekonomierna i öst var ett plågsamt uttryck för detta, de präglades av både fattigdom som konsekvens av dåliga företag utan förankring i människornas efterfrågan, bara i politikers beslut om undersåtarnas behov, och förtryck för att kunna värja sig mot kritiken.
Vinstdrivande företag lever i en miljö där de tvingas vara bättre inte bara än de dåliga konkurrenterna utan också bättre än de som också är bra. De är ytterligt känsliga inför konsumenters krav och vilja. Det är nämligen de många enskilda konsumenterna som socialister nonchalant avfärdar som ”marknadskrafterna” som om de individuella behoven och önskningarna inte är värda att ta på allvar. Bara överhetens värdering av undersåtarnas behov.
I marknadsekonomin och i valfrihetens samhälle är det människorna som var och en bidrar till styrningen av ekonomin, och deras krav som är avgörande. Det är därför marknadsekonomi historiskt och i vår tid geografiskt visat sig överlägsen.
Trots det återkommer ständigt den antikapitalistiska retoriken om den girige företagaren, som vill utnyttja sina kunder genom att sälja dåliga varor med usel kvalitet. Vinst är stöld, som det hette i den tidiga socialismens retorik.
Och de socialistiska angreppen på privata alternativ i välfärden, liksom Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons nya offensiv mot företagande, bygger just på att det offentliga ska ha kontrollen. Verksamheter ska styras offentligt och politiskt, inte genom medborgarnas val som bara avvisas som ”marknadskrafterna” och vinsten utarmar välfärden.
Det är lika fel när det gäller skolor som andra verksamheter. Det finns exempel på dåliga skolor både i offentlig och privat regi, men de fristående som inte håller kraven läggs ner, och de som dessutom brutit mot lagar och regler borde av Skolinspektionen ha hanterats långt dessförinnan.
Lika lite som dåliga kommunala skolor är typiska för alla kommunala skolor är en dålig friskola det. De kommunala skolor som inte håller måttet får däremot gå med förlust år efter år och allra allvarligast, år efter år utbilda årskullar av elever där en stor andel inte får gymnasiekompetens. De är direkt segregationsdrivande och skapar ett utanförskap som skadar eleverna och vårt samhälle.
De fristående skolor som vuxit fram till stora verksamheter har gjort det genom seriös pedagogisk verksamhet och höga ambitioner. Det är därför de år efter år har fått en allt större tillströmning av elever. Varken elever eller föräldrar har någon annan vilja än att välja bästa möjliga skola.
Gick de med vinst, som i det här fallet är att jämföra med en ränta eller avkastning på det kapital som investerats, och som i kommunala skolors fall motsvarar räntan på gjorda investeringar, genom att vara dåliga skulle de faktiskt inte kunna utvecklas långsiktigt med vinst. Skälet till att de får nya elever är att alltför många är missnöjda med arbetsron och utbildningen i den kommunala skola man går i, annars skulle man ju inte välja bort den.
De som nu medvetet driver att man inte ska kunna välja någon annan skola, i alla fall inte om den är så bra så att den går med vinst, vill förneka elever en möjlighet att välja bort en dålig skola som de då tvingas fortsätta i. Det är en segregationspolitik.
Då hävdar mekaniskt den antikapitalistiska retoriken att den giriga friskolan inte bara ger dålig utbildning och dåliga kunskaper utan också sätter betyg dåligt, för att lura elever och föräldrar. Det är den så kallade betygsinflationen, eller snarare betygsglidningen. Det är bara det att skillnaden mellan de fristående skolorna och de kommunala varit marginell. Och i Skolverkets senaste rapport i denna fråga var det med en något större marginal dessutom i de kommunala grundskolorna som betygsglidningen var som störst.
Dessa problem kan man komma åt genom ett bättre betygssystem, genom nationella prov med extern rättning och genom ett system med intagningsprov till högre utbildning.
Och till slut, det vi sett bland annat genom den senaste Pisa-undersökningen är att de fristående skolorna lyckas bättre än de kommunala även när man rensar för olika elevunderlag. Det vi också ser i verkligheten är att alltför många dåliga kommunala skolor år efter år får fortsätta ge elever en skola som inte lever upp till kraven. För de som kommer ur svårare sociala miljöer än andra är detta en katastrof som är långt mer allvarlig än att välfungerande skolor går med överskott.
De som medvetet angriper bra skolor för att de går med vinst i stället för att söka tvinga alla skolor att höja sin kvalitet medverkar inte till en bättre skola. De medverkar till att dåliga skolor år efter år tillåts misslyckas. Och de hemfaller åt ett synsätt på vinsten som i historien gång på gång har visat sig vara förödande för mänsklig och samhällelig utveckling.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigar Europaparlamentariker